De senaste månadernas debatt om krogen har mycket kommit att handla om dess avigsidor. Kritiker inom såväl politiken som ordningsmakten har pekat på alkoholens skadeverkningar, gatuvåldet har kopplats till nöjesrestaurangers öppethavande och inte sällan har insinuerats hur branschen drar till sig förment oseriösa aktörer, med svart pengahantering och gänguppgörelser som följd.
Polisledningen har vid ett flertal tillfällen spelat ut bristande budget som skäl för minskade polisresurser dygnets sena timmar. Tacksamt är då att ställa larmberedskap och närvaro på Avenyn mot mer förebyggande verksamhet, i t.ex Tynnered och de nordöstra stadsdelarna, med integrationsfrämjande åtgärder som ledord.
Det är ett resonemang som är svårt att argumentera mot.
Jag tycker att man kan vända på resonemanget. Visst, det är sant att det är viktigt med polisiär närvaro i förorter med social problematik. Men det håller inte heller att enbart isolera dessa insatser till förorten.
”Problemen” har nämligen en tendens att flytta på sig. Till Avenyn en fredagkväll kanske.
Förmodligen roligare där än ett nedslitet och försummat stadsdelstorg med stängd fritidsgård.
Men den här texten skall inte handla om det.
Den skall inte handla om polisens eller politikernas i mitt tycke fullständigt sinnesslöa hantering av femfrågan.
Den skall istället handla om nöjesindustrin – där krogvärlden ingår – som ett extremt lyckat exempel på en förutsättningslös marknad där människor med olika bakgrund får chansen att verka enbart på grundval av meriter och fallenhet – utan tanke på vare sig sexuell läggning eller härkomst.
Jag skulle önska att man kunde bjuda ner Göteborgs politiker till en femkrog en lördagkväll.
Ta folk i hand, kanske rent av ta en drink (den är sannolikt inte spetsad). Ganska sannolikt skulle de då stöta på ett väldigt heterogent tvärsnitt av befolkningen:
Här finns bögar och flator, invandrare och utvandrare, råkapitalister och extrajobbande studenter i en salig blandning.
Det räcker med att läsa igenom klubb- och dj-listorna för en helt vanlig helg för att konstatera att ja – väldigt många har ”utländska namn”, väldigt många profilerar sig som öppet gay, en del är råfeminister medan andra spelar på smått reaktionära strängar.
I klubbvärlden får alla plats.
Jag tror ganska få av alla de människor som jobbar inom nöjessfären vill reducera sig själva till ”lyckade integrationsprojekt”. De vill inte ens se sig som ”kvinnor” eller ”män”.
Jag har inte gjort någon vetenskapligt säkerställd undersökning beträffade etnisk härkomst eller ens sexuell läggning kopplad till framgång som nöjesentrepenörer.
Jag bara konstaterar att det är VÄLDIGT många med utländskt för- och efternamn. Vare sig det handlar om nöjesjournalistik, skivbolagsess eller djs och klubbarrangörer.
Tycker egentligen inte att det är en stor grej. Det borde vara så överallt.
Sorgligt att man ens skall behöva framhålla det som exempel.
Men nöjesvärlden är en veritabel provkarta på hur olika livsstilar och bakgrunder blandas till en gynnsam kreativ experimentverkstad.
Politiker talar ofta om att stimulera ett gynnsamt företagsklimat.
Jag undrar då, om politikerna har koll på hur kultursektorn ser ut? Och det faktum att mer eller mindre var och varannan dj idag har eget företag och fakturerar för sina tjänster? Och i sin tur avlönar revisorer på små kontor, betalar arbetsgivaravgift och skjutsar barnen på cykel till dagis varje morgon?
Den tiden är förbi då man kunde få en femhundring i baren efter avverkat pass, och 8 stora stark som bonus.
Nöjesvärldens småentrepenörer är som 1800-talets gårdfarihandlare i det perspektivet.
Vänder på varenda krona – förväntas nog av politiker och allmänhet att arbeta gratis då ”jobbar med det de drömmer om” – men har ändå räkningar varje månad.
Att gå upp klockan 9 en lördag för att bära ljudutrustning och pussla ihop en rökmaskin är inte så jävla flashigt alltid, och ibland går det trettiotusen minus.
Jag har ingen hundra koll på hur många som berörs av beslutet att stänga ned klockan 03 på krogen.
Men jag kan lyfta luren närsomhelst och få en ganska realistisk siffra.
Förslaget finns på dagordningen att samla dem alla på Götaplatsen. Det skulle bli bilder åt media, och media skulle komma.
Om ”forskare” som Fredrik Spak ägnat lite större intresse över att framhålla positiva sidor inom krogvärlden – som till exempel integrationsaspekten och ett öppet klimat – istället för att författa partsinlagor, ja då skulle vi få en mycket öppnare och mer nyanserad debatt kring ”krogen”, ”fylleriet” och ”våldet”.
Jag skulle närsomhelst kunna räkna upp minst hundra namn inom klubbvärlden där alla har ”utländska” för- och efternamn. Jag tror säkert att de hade blivit rätt sura på mig – de vill nog inte ens tänka i de banorna och de skall heller inte behöva det.
Men jag ber åtminstone politikerna att skänka min lilla modesta text en stilla tanke i alla fall,
innan beslutet faller tungt över Göteborgs nattliv.