När jag tänker på svensk design och svenskt mode tänker jag otvivelaktigt på något som är praktiskt och lågmält. Jag är uppvuxen med bilden av det svenska som det svala, smarta; det funktionella. Jag har också alltid upplevt att det finns ett tabu i att formge något enbart för att det är vackert, eller intressant, själva skönheten eller experimentet tycks ofta inte skäl nog för att accepteras som god design i det svenska modeklimatet. Form följer funktion och så vidare.
Redan som liten störde det tankesättet mig. Eller kanske hade jag bara fått för mig att det renodlat dekorativa inte var lika tillåtet som det avskalade modernistiska? För att ta reda på om min bild av svenskt mode verkligen var riktig började jag leta mig bakåt i tiden för att se på hur man genom historien talat om svensk design.
Design: Filippa K
I min research bekräftades gång på gång den svenska modebilden som något i grund och botten funktionellt. Givetvis finns undantag, men de aktörer som främst lyfts fram med epitetet ”svensk design” har oftast tillhört den modernistiska, funktionella eller minimalistiska änden av skalan. Och efter att Filippa K satt sin prägel på 1990-talet banade det också väg för fler svenska märken i samma genre. Bilden av svenskt mode, både inom Sverige och internationellt skulle kunna illustreras med den motivering som gav Hope guldknappen 2010, och som jag personligen känner skulle kunna tillämpas på nästan vilket svenskt märke som helst.
Funktion, innovativ kvalitet och fokus på detaljer är honnörsord för Guldknappenvinnaren 2010. Stilen är dämpat lugn, avskalat ren, tidlöst hållbar och slitstarkt kraftfull. Genom sin råa enkelhet skapar de ett poetiskt uttryck som idag är synonymt med skandinavisk funktionalism. De strama linjerna med utgångspunkt i herrmode är en påminnelse om ett svenskt kulturarv som kommer överleva länge.
Bara det faktum att de svenska modestudenterna och stora delar av den svenska modebranschen, under ett femdagarsseminarium på Konstfack 1968, gemensamt kom fram till att uppgiften för framtidens designer var att skapa ”funktionella, modefria plagg” är talande för hur synen på mode i Sverige traditionellt sett ut.
Men, år 2008 sätter Svenska Institutet ihop en utställning, Swedish Fashion – Exploring a New Identity, där man presenterar en ny generation svenska designer, som representerar ett alternativ till den gamla schablonbilden av svenskt mode som funktionsdrivet och praktiskt. Medverkande är bland annat Sandra Backlund, Martin Bergström och Ann-Sofie Back. Och något modeskaparna i utställningen tycks ha gemensamt är inställningen att det finns ett behov av att uppdatera bilden av svenskt mode; att det behövs ett alternativ eller en motbild.
It was deeply buried, but fashion finally emerged in Sweden. After years of the millstone around our neck that was the demand to be practical, economically sensible or suitable for all weathers, we are seeing a generation of fashion designers who treat fashion as an arena for individual creative expression rather than as a dissatisfied concession to so-called reality. /Daniel Björk
Design: Sandra Backlund.
Missförstå mig inte, det är inget fel på smart, funktionell design, och minimalism är ju en stilinriktning som också jag kan uppskatta. Men ultimata sanningar är ju sällan särskilt spännande. Tänk vad skönt om vi istället kunde utvidga begreppet ”skandinavisk design” till att innefatta fler uttryck, vad mycket roligare, och mer internationell, vår modescen skulle bli!
Imorgon stänger omröstningen av vem som vinner MUUSE x Vogue Talents Young Vision Award. Bland 400 internationella deltagare blev vi tio kvar och snart skall det finnas bara en. (Vill du bättra på karmakontot kan du rösta på mig här, klick-klick. Och här kan du se kollektionen i sin helhet.)
Här kan du se alla Linas inlägg